Kära syster! Som svar på din fråga tidigare i bloggen: Det är, som vi har konstaterat tidigare, lite lustigt att en av de saker jag längtar efter och behöver, har du gott om. Jag önskar mig abstrakt nog "TID".
Jag tycker att jag jobbar "bara" 37,5 timmar i veckan, jag har inga egna barn att ta hand om, men jag hinner å andra sidan inte med att göra någonting! Hur är det möjligt?
Förmodligen är den största anleningen till min känsla av att alltid jobba, eller snarare känsla av att aldrig få vara hemma, att jag jobbar sådana udda och oregelbundna tider. Arbetspassen måste fördelas med ett kvällspass och ett mellanpass som slutar tidigast 18 mellan måndag och torsdag och i snitt ett helgpass i veckan (fördelat som minst sex helgpass på sex veckor.) Bussen in till stan går sällan så att den passar jobbstart vilket ger dötid på stan eller på jobbet och inte hem efter klockan 17.45 vilket gör mig beroende av den enda bilen som min Håkan mestadels har för att kunna ställa upp för sin sida av familjen. Håkan måste ofta hämta en mycket irriterad Maria som "faktist suttit här och väntat i en halvtimme, var är du??"
Dessutom blir ingen vecka är den andra lik, eftersom schemat först önskas, sedan jämkas mellan de anställda så att man måste flytta på sig. En flyttad dag eller tid resulterar oftast i fler så att man inte kommer att jobba sju dagar i rad eller morgonpass direkt efter kvällspass och så vidare. Och när schemat är lagt undrar man alltid hur man tänkt egentligen..?
Jag längtar alltid hem. Vi har bott ute på landet i precis ett år och har knappt kommit i ordning. Vi har tapeter endast i tre rum, resten är enbart grundmålade med färg som tar bort röklukt!! Inga möbler i hallen, köket är bara funktionsdugligt och vardagsrummet har möber som bara är inställda utan att passa. Det finns så mycket ideér, så mycket hemhämtad inspiration i huvudet som det inte finns tid att ta tag i!
De dagar i veckan jag är ledig, som kompensation till att jag jobbar helgdagar, är givetvis en tillgång och enormt sköna att ha - men det blir ju egentid, snarare än dagar att dra husprojekten framåt. Egentiden förstör jag dessutom oftast med självpåtagna sysslor som att köra några vändor tvätt och göra flera laddningar med mat att frysa in. Jag tänker att jag kan ju passa på när jag inte har någon att göra de stora projekten med. Men tiden för de stora projekten, den är ju minimal och på de helger eller kvällar som jag jobbar, ja då har ju Håkan sin ensamma tid och önskar sig väl mitt sällskap på samma sätt, hoppas jag. Han är dessutom duktigare än jag (här kommer lite illa dold frustation lysa igeonom) på att ta vara på sin egentid. Han kan tex sitta i timmar och surfa information om pulsklockor, medan jag städar eller gör något jag inte kan låta vara innan jag får ro att bry mig bara om mig eller mina behov, som sedan inte hinns med.
Så jag skulle vilja ha tid, kära tomten, "TID" önskar jag mig. Hur löser man det? Deltid på jobbet? Och hur finansierar jag i så fall det? Triss eller lotto? Konsumera sparade pengar? Inkomtbringande hobby?
I dag är det måndag och jag är ledig. Jag har min "söndag", alltså min andra lediga dag på raken efter att ha jobbat lördag kväll. Jag gick upp 06.30 för att äta frukost med Håkan (Bara det, gå upp 06.30 en söndag!) Han kommer hem på lunchen. Det hinner han för att jag är hemma och kan förbereda, samt ta undan. Det är ju bra!
Jag kommer när jag skrivit detta färdigt, röja upp i huset eftersom det liggar saker överallt; verktyg på matbordet, ved i hallen, tomma förpackningar på soffbordet (Ta undan det man senast tog fram funkar inte för män, tror jag?). Tvätta och laga mat står också på listan. Men jag måste också ta tag i något av alla stora projekt. Jag vill ha ett arbetshörn, det skulle kunna få plats i hallen! Men då måste vi först ha tapet och innan det måste det spacklas och slipas alternativt sättas upp en dyrare renoveringsväv. Och innan dess måste hallen röjas på femtielva vinterplagg från förra året, kartonger med ved, verktyg, reflexvästar, skosnören... Och där tog det plötsligt emot igen... Så vi får se vad jag hinner åstadkomma denna lediga dag som redan är full med frustration över att klockan har hunnit bli 10 och att jag har lagt tid på att blogga?!? ;-) Nä... Nu är det dags att andas lite och tänka som i bilden:
Kram på er!
/Maria
