Att inte sakna personen i sig utan det liv det innebar... Jag är sedan länge över Lucas pappa och all drama. Har det på många sätt bättre nu, men det jag saknar ibland är tvåsamheten. Att ha någon att bry sig om och som bryr sig tillbaka. Någon att få den där spontana kramen från eller bara småprata lite med när lilleman somnat. Någon att planera livet med... Att klara mig själv har blivit så viktigt för min självkänsla, samtidigt som jag verkligen fått lära mig att be om hjälp. Är så mycket starkare idag än någonsin, men saknar ändå denna NÅGON med jämna mellanrum!!

Hur tänker ni ?

Njuter ni som glad singel, lycklig sambo, eller lever ni i en dröm om nåt annat ?

/Lotta